lenaidajohanna

När jag åker bussen till och från jobbet så brukar jag täppa ögonen. Jag kan till och med sitta och längta efter att få sova en stund på bussen. Under dessa fyra veckor jag har åkt så har det varit få personer på bussarna och då också tyst och lugnt.

Men i morse tog friden slut. Två killar träffas och sätter sig bakom mig. De sätter igång och pratar. De pratar inte tyst utan de mer eller mindre använder sin högsta basstämma, utan att ta det minsta hänsyn till oss andra på bussen som tappert försöker sova. Dessutom, så hade den ena riktigt dålig andedräkt. Jag satt och led mig igenom bussresan och önskade inget hellre än att vi skulle stanna så jag kunde gå av. Och nej, jag kunde inte byta plats för där fanns inga andra bra sovplatser kvar på bussen. Men jag ger inte upp hoppet om att få sova. Jag längtar redan tills jag ska åka hem!